Heilo

Okej nu kör jag en gammal Lovisa igen.

Bredvid mig ligger min bästa vän. Full med blod. Ansiktet, halsen, kläderna, händerna, skorna. Ja till och med under skorna.

Jag tittar en sista gång på honom innan jag måste iväg. Hans arm är bortsprängd och det hänger kött ut från det som innan hade vart armen. Mitt i allt blod kan man skymta vita benbitar.

Han må vara död men ögonen visar ändå skräcken kriget fört med sig.

Jag sträcker mig fram och sluter hans ögon.

-Vila i frid min vän, säger jag och sluter mina ögon och ber för honom.

Nu måste jag iväg. Jag reser på mig och känner lukten av krut i luften. Luften är fylld av järn lukt. Maskin gevär, patroner och blod. Ännu mera blod. När tar blodet slut?

Jag tittar mig omkring och börjar springa. Efter 10 meter börjar jag bli beskjuten. Jag springer för allt mina ben klarar och letar desperat efter ett skydd. Paniken kommer med stormsteg.

Rädslan av att aldrig få träffa Marie igen finns precis framför honom.

Benen orkar snart inte fortsätta mer. Mjölksyran bränns och sprider sig till hela kroppen.

Snart ger jag upp!

En ilande smärta i ryggen gör så att benen plötsligt bara stannar!

Jag faller ihop på marken med ansiktet först ner i leran.  Jag ligger kvar orörlig och väntar på vad som händer härnäst.

Blodsmaken i munnen blir starkare. Blod igen! När tar det hela blodbadet slut?!

Smärtan i ryggen blir kraftigare och kraftigare tills det blir outhärdligt..

Jag försöker resa mig upp men något är fel. Jag känner inte mina egna ben!

Jag drar bak handen och rör över ryggen och skriker av smärtan på ryggen.

Helvete! Jag är skjuten i ryggen. Och jag är förlamad!

Runt omkring mig ligger stupade soldater. Uppsplittrade, skjutna styckade.

Ska jag sluta som dom? Stupad i krig? Aldrig få träffa dom jag älskar igen?

Rädslan och paniken är på max.

Det ända jag tänker på är min Maria, alla fina minnen med henne. Men mitt i dom fina minnena stiger kriget in.

Och verkligheten tittar fram.

Kroppen dunkar va smärta, blodet sipprar ut från munnen, rök blandat med krut fyller luften så att det blir svårt att andas och runt omkring fylls luften med bomber och patroner.

Jag ligger mitt i regnet med patroner.

Det ända jag kan göra är att be.

Kära gud, om det är meningen att jag ska dö under detta krig så låt det ske snabbt och låt inte Maria eller någon annan från min familj gråta. Dör jag så kommer jag komma till en vacker plats där jag aldrig mår dåligt.

Men om du vill  att jag ska klara mig undan döden, så låt mig komma undan nu.

Amen.

sen svartnade allt.

Poltava läxa. Jag finner det intressant med krig.

Minnen av höst himlen

det blir ett inlägg till mi padre.
För att han.. för att han helt enkelt är han. Alltid finns till hands när man behöver honom o kommer alltid med kloka ord.
För att han hämtar byxor till mig eftersom jag har glömt brallorna hemma och för att han ställer upp som speaker,hästskötare och allt möjligt när jag tävlar.
Bara för att han är han.
Bara för att han förtjänar sin dröm båt, och bara för att han förtjänar att få ett jobb nu så att han slipper vanka runt hemma o bete sig som en hemmafru!!!
God damnit!!
Älskar dig ändå!<3

(och jag vet att praktist taget hela min släkt läser det här eftersom ALLA och jag menar evrkligen alla har sökt eller fått adressen av någon! Ni är omtyckta ni med!)