31/1
God morgon!
Jag är uppe med tuppen som vanligt! Vart vaken sen 7 tror jag det var faktist..
Men till saken nu. Jag snubblade över en T-shirt på internet idag, I <3 falling in love, står det på den.
Hela grejen med den T-shirten känns som om man är kär i kärleken. Inte i personen.
Och det fick mig att tänka på ett samtal jag ahde med Tuss för några år sen. Vad var kärlek då?
Vi kanske bara förälskade oss i kärleks historierna i böckerna och vi ville ha samma sak. För elak som man var så bytte man "kärlek" med nån månads mellanrum.
Jag insåg några månader efter det samtalet, att nej, jag har egentligen aldrig varit kär. Jag har bara varit kär i kärleken. Klart jag har tyckt om dom! Men aldrig något mer. Ingen tunghäfta, och bara fjärilar i magen över att "This might be the one right now"
Men det har alltid kännts som om dom har varit mina bättre kompisar, a brother from another mother typ.
Jag grät aldrig när det tog slut.
Fast sen kom också den förödande dagen då jag faktist blev kär. Kär i helt fel person.
Aldrig har jag gråtit och skakat så mycket som när han försvann och aldrig har jag varit så glad som när han helt plötsligt kom tillbaka.
Jag har sen dess aldrig kännt som jag gjorde för honom.
Flera månader efter var jag rädd att träffa på honom, för jag visste hur mycket mitt hjärta skulle slå för honom.
Jag vill fortfarande aldrig se honom igen, för mitt hjärta kommer alltid slå lite extra för honom. Aldrig lika starkt, men det kommer slå några extra slag för att han är han.
Och det suger.
Jag är uppe med tuppen som vanligt! Vart vaken sen 7 tror jag det var faktist..
Men till saken nu. Jag snubblade över en T-shirt på internet idag, I <3 falling in love, står det på den.
Hela grejen med den T-shirten känns som om man är kär i kärleken. Inte i personen.
Och det fick mig att tänka på ett samtal jag ahde med Tuss för några år sen. Vad var kärlek då?
Vi kanske bara förälskade oss i kärleks historierna i böckerna och vi ville ha samma sak. För elak som man var så bytte man "kärlek" med nån månads mellanrum.
Jag insåg några månader efter det samtalet, att nej, jag har egentligen aldrig varit kär. Jag har bara varit kär i kärleken. Klart jag har tyckt om dom! Men aldrig något mer. Ingen tunghäfta, och bara fjärilar i magen över att "This might be the one right now"
Men det har alltid kännts som om dom har varit mina bättre kompisar, a brother from another mother typ.
Jag grät aldrig när det tog slut.
Fast sen kom också den förödande dagen då jag faktist blev kär. Kär i helt fel person.
Aldrig har jag gråtit och skakat så mycket som när han försvann och aldrig har jag varit så glad som när han helt plötsligt kom tillbaka.
Jag har sen dess aldrig kännt som jag gjorde för honom.
Flera månader efter var jag rädd att träffa på honom, för jag visste hur mycket mitt hjärta skulle slå för honom.
Jag vill fortfarande aldrig se honom igen, för mitt hjärta kommer alltid slå lite extra för honom. Aldrig lika starkt, men det kommer slå några extra slag för att han är han.
Och det suger.
Kommentarer
Postat av: Sunny
I hope!
Postat av: Kimvera
Very Good! I love it.
Trackback
